Independent
Läs inte om du tycker att jag är en falsk person som skriver det här för att söka uppmärksamhet. Jag skriver det här för att jag ska få en chans till att skriva av mig. Behåll kommentarer som du vet att jag inte kommer att uppskatta för dig själv. Tack / J!
Okej. Jag är så trött på människor som inte kan stå vid sitt ord. Jag är trött på människor som säger saker dem inte menar. Jag har haft svårt på sistone med att veta vilka jag kan lita på och att veta vilka som står kvar. Jag hatar det här, att inte veta vilka/vem jag kan lita/bero på. Dem som säger att de finns för mig, finns inte när jag behöver dem som mest. Jag hittade en person. En person som jag trodde skulle stå vid sitt ord. En person som jag kände mig säker och trygg med. Men som alltid, har jag fel. Jag vet inte vem jag är längre. Jag vet inte vem jag är när den personen inte finns. Jag har svårt för att acceptera och bero på mig själv. Jag tror faktiskt att jag inte klarar något själv. Jag vet inte vem jag kan bero på överhuvudtaget. Jag känner mig vilsen och tom. Jag vet inte hur det här kommer att gå. Kommer jag kunna ta mig framåt en gång till? Jag är stark. Jag är stark med hjälp av andra. Men jag är så jävla svag när jag måste vara självständig. Jag vet att jag klarar mig till slutet, men grejen är att jag inte vill vandra ensam vägen dit. Till den punkten. Jag är trött på att gå igenom samma saker hela tiden, men jag är så dum att jag ger mig in i omedvetna saker med hopp om att det ska bli annorlunda. Jag hatar mitt huvud. Mitt huvud rabblar "det kanske går den här gången", även fast jag djupt inne inser vad som väntar. Det sårar mig att det händer om och om igen. Omedveten om varför det sker. Jag söker svar, men får aldrig några. Jag vill inte bli sviken. Jag vill känna stöd och trygghet. Jag får lära mig att acceptera att det inte är någon mening med att försöka bero på någon. I slutet hamnar jag ändå där jag får bero på mig själv. Jag får därför skola mig själv. Jag får lära mig att bero på mig själv. Jag får bygga upp mitt självförtroende, återigen börja om på nytt och vara självständig. Vilket jag inte klarar. Därför börjar det om och om igen. Det förstör mig och jag vet inte vart jag ska vända mig längre. Jag känner mig så jävla osäker. Ensam.
Okej. Jag är så trött på människor som inte kan stå vid sitt ord. Jag är trött på människor som säger saker dem inte menar. Jag har haft svårt på sistone med att veta vilka jag kan lita på och att veta vilka som står kvar. Jag hatar det här, att inte veta vilka/vem jag kan lita/bero på. Dem som säger att de finns för mig, finns inte när jag behöver dem som mest. Jag hittade en person. En person som jag trodde skulle stå vid sitt ord. En person som jag kände mig säker och trygg med. Men som alltid, har jag fel. Jag vet inte vem jag är längre. Jag vet inte vem jag är när den personen inte finns. Jag har svårt för att acceptera och bero på mig själv. Jag tror faktiskt att jag inte klarar något själv. Jag vet inte vem jag kan bero på överhuvudtaget. Jag känner mig vilsen och tom. Jag vet inte hur det här kommer att gå. Kommer jag kunna ta mig framåt en gång till? Jag är stark. Jag är stark med hjälp av andra. Men jag är så jävla svag när jag måste vara självständig. Jag vet att jag klarar mig till slutet, men grejen är att jag inte vill vandra ensam vägen dit. Till den punkten. Jag är trött på att gå igenom samma saker hela tiden, men jag är så dum att jag ger mig in i omedvetna saker med hopp om att det ska bli annorlunda. Jag hatar mitt huvud. Mitt huvud rabblar "det kanske går den här gången", även fast jag djupt inne inser vad som väntar. Det sårar mig att det händer om och om igen. Omedveten om varför det sker. Jag söker svar, men får aldrig några. Jag vill inte bli sviken. Jag vill känna stöd och trygghet. Jag får lära mig att acceptera att det inte är någon mening med att försöka bero på någon. I slutet hamnar jag ändå där jag får bero på mig själv. Jag får därför skola mig själv. Jag får lära mig att bero på mig själv. Jag får bygga upp mitt självförtroende, återigen börja om på nytt och vara självständig. Vilket jag inte klarar. Därför börjar det om och om igen. Det förstör mig och jag vet inte vart jag ska vända mig längre. Jag känner mig så jävla osäker. Ensam.
Kommentarer
Postat av: Patrik
Det blir säkert bättre :) Be strong!
Postat av: MiLLA
jag finns här va,
fast jag är sämst på att hjälpa osv.. <3
Trackback